Den här suggestiva akvarellen tar betraktaren till ruinernas gamla akvedukter, rester från en en gång mäktig civilisation som nu mjukats upp av tidens gång. Kompositionen balanserar arkitektonisk storhet med lantlig stillhet på ett mästerligt sätt: höga akveduktbågar sträcker sig över den vida slätten, deras väderbitna stenar lyser varmt under det diffusa eftermiddagsskymningsljuset. I förgrunden dricker några åsnor vid en lugn liten damm, medan en ensam figur lägger till en mänsklig aspekt till det tysta landskapet. De avlägsna bergen, några täckta av moln eller rök, utgör en majestätisk bakgrund som betonar naturens återtagande av dessa historiska lämningar. Konstnärens skickliga användning av mjuka, jordnära toner — blek ockra, dämpade gröna och milda blåa nyanser — skapar en lugn, eftertänksam stämning som inbjuder till reflektion över människans flyktighet jämfört med naturens beständighet.