I detta gripande verk möter vi en bondkvinna, vars ansikte är ritat av arbetets linjer, som håller ett litet barn i sitt knä. Målningen ger liv åt de nyanserade uttrycken som föreställer tyngden av deras existens. Varje penseldrag talar volymer; kvinnans händer är stora och kraftiga, men ömt skyddande när de omger barnet, vars blick är fast, men något avlägsen, vilket antyder en värld av oupplysta bekymmer. Van Goghs teknik är rik på textur - tjocka, expressiva drag överlappar varandra, vilket skapar en påtaglig känsla av intimitet mot den mörka paletten av gröna och bruna som omger figurerna.

Kompositionen drar tittaren in i ett delat utrymme, vilket betonar kopplingen mellan de två ämnena. Den dämpade färgpaletten väcker känslor av melankoli och motståndskraft och kontrasterar skickligt den mörka bakgrunden mot de ljusare tonerna av deras kläder. Van Gogh fångar inte bara den fysiska närvaron av dessa karaktärer, utan även deras känslomässiga landskap - varje element berättar om de strider som den rurala arbetarklassen stod inför vid den tidpunkten. Det är ett fönster in i deras liv, fullt av de hårda realiteter de utstår och den bestående länken av moderskap, som erbjuder en djup reflektion över mänsklighetens uthållighet i mötet med motgångar.