Att kliva in i detta konstverk är som att korsa tröskeln till en bortglömd värld; de höga kolonnerna, prydda med invecklade sniderier och levande färger, drar omedelbart till sig uppmärksamheten. Kompositionen leder blicken inåt, mot de djupa skuggorna i templets interiör, en skarp kontrast till den ljusa, solbelysta entrén. Konstnären använder perspektivet mästerligt och skapar en känsla av enorm skala och storhet. Den känsliga användningen av akvarell ger en mjukhet som motsäger templets imponerande närvaro; det är som om konstnären viskar berättelser om en forntida civilisation snarare än att ropa ut dem. Man kan nästan höra ekot av fotsteg på stengolvet, mumlet av böner och prasslet från kläderna. De utspridda spillrorna vid ingången och figurerna av människor humaniserar utrymmet ytterligare och påminner oss om de människor som en gång vandrade inom dess murar och historiens bestående kraft.