Målningen bjuder in betraktaren till en stilla, nästan viskande värld där två personer sitter i en liten träbåt som sakta glider fram på en lugn flod. Scenen är omsluten av en dimmig, dämpad atmosfär skapad av en palett dominerad av mjuka gråa, dämpade gröna och jordnära bruna toner som tillsammans ger en känsla av lugn men samtidigt en aning melankoli. Konstnärens subtila penseldrag fångar vattnets mjuka krusningar och de mjuka strukturerna i träden som kantar stranden, vars täta lövverk omsluts av ett mjukt dis som suddar ut gränserna mellan land, vatten och himmel. Kompositionen balanserar den kompakta, nästan silhuettliknande båten med de höga träden till höger och leder blicken naturligt längs det stilla vattnet mot en mjukt definierad horisont.

Det som gör starkast intryck är den ömma intimiteten mellan figurerna och landskapet; man kan nästan höra det lugna kluckandet av vattnet och lövens viskande i en mild bris. Den övergripande känslan är kontemplativ, som om tiden har saktat ner för att ge rum för en stunds fridfull eftertanke. Verket anknyter till den franska landskapstraditionen från 1800-talet, där ljus och atmosfär var lika viktiga som själva motiven, och fångar ett flyktigt, nästan drömlikt intryck av naturen. Målningens mjukhet och återhållsamhet leder betraktaren in i ett meditativt rum, och väcker känslor av ensamhet, samhörighet och en djup uppskattning för naturens subtila skönhet.