Denna ljusa målning fångar den ikoniska Basilikan Santa Maria della Salute i Venedig, inbäddad i en mild dimma som mjukar upp dess ståtliga kupoler och intrikata arkitektoniska detaljer. Konstnären använder en känslig mosaik av små, distinkta penseldrag – ett kännetecken för pointillism – som skimrar med en pastellpalett. Mjuka gröna, lavendlar, rosa och blå blandas på duken och framkallar den reflekterande kvalitén hos Venedigs lagun vid gryning eller under en blek sol. Gondoler med segel utsträckta prickar förgrunden och den vänstra horisonten, vilket skapar en rytmisk rörelse som balanserar den stora kyrkans stillhet.

Kompositionen skapar en lugn, nästan drömlik atmosfär där vatten och himmel flyter samman sömlöst och inbjuder betraktaren att stanna kvar i en lugn dröm. Verket firar inte bara skönheten i den venetianska arkitekturen utan visar också de innovativa metoderna inom neoimpressionismen, där färg och ljus bildar den känslomässiga kärnan. Den historiska kontexten i början av 1900-talets Europa, med sina utforskningar av vetenskapens och konstens sammansmältning, inbjuder till reflektion över hur perception och natur är sammanflätade. Stycket klingar som en ömtålig, livfull hyllning till Venedigs tidlösa charm och bjuder in till poetisk meditation över plats och minne.