Denna delikata teckning fångar den fridfulla ansiktet av en kvinna som ligger med en mjuk men uttrycksfull hållning. Hennes långa, flödande hår faller över axlarna och skapar en eterisk gloria som ger djup och mjukhet åt hennes drag. Konstnären använder sig av en mästerlig skuggningsteknik, med mjuka blyertsträck som skapar en kontrast mellan ljus och skugga. Nyanserna i kurvorna på hennes ansikte förmedlar en subtil känslomässig komplexitet – kanske en blandning av kontemplation och stillhet. Det finns en påtaglig stillhet i den stund hon personifierar, vilket väcker en känsla av intimitet mellan betraktaren och hennes reflekterande tillstånd.

Kompositionen är noggrant arrangerad; kvinnans huvud är något lutat, vilket drar betraktarens blick direkt till hennes ögon. Det ser ut som om hon framträder ur en dröm, fångad i ett flyktigt ögonblick av eftertanke. De djupa, rika mörka tonerna av blyertspenningen förstärker den visuella dramatiken, samtidigt som de inramar hennes lugna uttryck mot en ljusare bakgrund. Detta verk ekar med romantikens ideal av skönhet och känsla, och fångar inte bara en likhet, utan också en essens. Skapat år 1815, inordnas det i kontexten av 1800-talskonsten, som fungerar som en bro mellan klassicism och de känslomässiga uttryck som snart kommer att blomstra. Jacques-Louis Davids val av en mer intim form här visar hans mångsidighet som konstnär och inbjuder oss att reflektera över den djupare mänskliga erfarenhet som ligger inbäddad i enkelheten av denna studie.