I detta livfulla stycke fångar konstnären en scen från trädgården på Saint-Paul-sjukhuset, där han tillbringade tid under sina senare år. Betraktaren dras omedelbart till den iögonfallande färgpaletten—nyanser av lysande gult och grönt dominerar duken, med inslag av djupblått och en antydan av jordnära bruna färger, som antyder sambandet mellan naturen och det känslomässiga landskapet i Van Goghs sinne. De tjocka, uttrycksfulla penseldragen svänger över ytan och framkallar en känsla av rörelse och livfullhet som ger liv åt den lugna trädgården. De något abstrakta men igenkännliga formerna av träden och arkitekturen antyder både skydd och begränsningar som han kände under sin vistelse där—en dualitet som återspeglas i de växlande nyanserna och de många perspektiven i scenen.

När man drar sig tillbaka för att ta in helheten av målningen, är det som om solen silar genom bladen, och kastar ett varmt ljus som tycks belysa dolda tankar; stigen leder ögat mot trädgården men föreslår också en reflektion över Van Goghs inre strider. Närvaron av en figur—skuggan av en man—är en inbjudan att undra vem han är, kanske en besökare eller till och med en glimt av Van Gogh själv. Det känslomässiga tyngden i detta verk, i kontrast med dess inbjudande färger, talar volymer om konstnärens erfarenheter med mental oro, som vackert manifesterar sig genom landskapet. Den fångar livets livskraft, men erbjuder också en mörk djup, mästerligt illustrerande att skönhet och sorg ofta samexisterar.