I detta uttrycksfulla landskap sträcker sig ett stort, snötäckta fält över duken och bjuder in tittaren till en lugn men ändå plågsam vinterscen. Förgrunden domineras av resterna av en harv, vars trästomme delvis är begravd under ett mjukt snötäcke. Till höger ligger ett annat liknande redskap övergivet, som talar om markens tystnad — ett vittnesbörd om det arbete som nu tystnar i naturens kalla omfamning. Kompositionen är klokt organiserad, som leder ögonen från den detaljerade förgrunden mot den enorma nästan eteriska utsträckningen av bakgrunden, där mjuka kulle förenas med den bleka himlen som antyder en kommande skymning, framhävd av mjuka blåa penseldrag och varma gula inslag som ger liv åt scenen. Här kan man nästan höra det svaga prasslet av snöflingor, den friska luften viskar historier om skörd och vila.

Färgpaletten domineras av svala blå och vita nyanser, som väcker känslan av en iskall vinterdag, punktuerad av höga jordtoner som antyder den rika och mörka jorden under, som väntar på att återplanteras. Nästan som av magi fångar konstnären interaktionen mellan de av människan skapade verktygen och det naturliga landskapet — ett förhållande av beroende och ensamhet där harvarna står som monument till det förflutna arbetet, nu osynliga. Den känslomässiga påverkan av detta verk är påtaglig; det väcker en djup eftertänksamhet — ett ögonblick fryst i tiden, som avbildar naturens kärva skönhet och den flyktiga naturen av mänsklig ansträngning i en värld som ständigt förändras, obeveklig i sina säsongsvisningar.