Konstverket presenterar ett lugnt landskap, ett mjukt panorama som vecklar ut sig framför åskådarens ögon. Förgrunden domineras av ett fält med högt, böljande gräs, vars penseldrag återges med en delikat touch av turkos mot en bakgrund av livfulla gröna färger. Det framkallar känslan av milda vindar som viskar över landet. Konstnären använder en palett av mjuka gröna och blå färger, som kontrasteras av de mörkare, tätare nyanserna i kullarna i fjärran; himlen, en mjuk utsträckning av grått, prickad av fluffiga, vita moln.

Kompositionen är noggrant arrangerad, med de böljande kullarna som fungerar som en naturlig barriär, men med små byggnader som antyder mänsklig interaktion. Det är en scen som uppmuntrar till kontemplation; en ögonblicksbild av naturens skönhet, genomsyrad av en subtil melankoli. Hela scenen talar om lugn, en värld där man lätt kan gå vilse i lugnet i stunden, och den påminner oss om att enkelhet kan vara vackert.