I denna livliga skildring bär den unge pojken en iögonfallande blå hatt som tycks fånga ljuset, vilket återspeglar Vincent van Goghs exceptionella färg- och texturkonst. Hans uttryck är kontemplativt; sorgen i hans ceruleana ögon berättar en historia om ett liv som levts för snabbt. De virvlar av livliga gula toner i bakgrunden skapar en nästan eterisk atmosfär, som drar betraktarens blick till de mjukare nyanserna av pojkens ansikte, där varma orange och gröna toner smälter samman på ett vackert sätt. Kontrasten mellan de varma hudtonerna och de kalla färgerna i hans kläder intensifierar känslan och väcker en djup känsla av empati.

Van Goghs teknik är unik; han använder breda, uttrycksfulla penseldrag som ger verket en dynamisk energi. Detta konstverk ekar av en gnista av hopp mitt i det kontemplativa sinnesläget, som om det antyder att även i stunder av tyst reflektion finns det skönhet i livet. Skapat 1888 under hans tid i Arles, återspeglar detta porträtt inte bara Van Goghs personliga strider och hans anknytningar till världen omkring honom, utan markerar också en övergång till en mer personlig och känslomässig stil, vilket visar på konstnärens växande behärskning av psykologisk djup.