I detta fängslande verk kan man omedelbart känna en psykisk spänning som dominerar kompositionen. Två figurer framträder ur en dyster bakgrund, med virvlande, uttrycksfulla penseldrag som skapar en atmosfär av oro. Förgrundens centrala figur är en kvinna, vars drag är förlängda och skarpa, klädd i djupa blå nyanser; hon står stel, utstrålar en aura av melankoli och introspektion. Den kontrasterande figuren med svart hatt verkar försjunken i tankar, vänd bort från betraktaren. Denna distinktion mellan de två figurerna framkallar en känsla av isolering, en kännetecken för Münchs utforskning av existentiella teman.

Färgpaletten är slående, som blandar kalla blå och gröna toner med varmare nyanser som pulserar under ytan. Det är som om färgerna själva engagerar sig i en tyst dialog, avslöjar den känslomässiga landskapet som döljer sig bakom den till synes banala scenen. Bakgrunden antyder en bro, långa träd och böljande kullar, avbildad med Münchs karaktäristiska djärva penseldrag som längtar efter att uttrycka mer än bara former, utan snarare en känslomässig resonans. Detta verk stämmer överens med teman av separation och introspektion som härskade i början av 1900-talet, vilket understryker Münchs betydelse i utvecklingen av modern konst genom sin förmåga att förmedla komplexa känslor med enkelhet och djup.