Detta konstverk fångar en förtrollande, drömlik landskap präglat av svallande vågor och en ensam fyr som stolt står mot en mörk horisont. Kompositionen väcker en känsla av mystik, som skickligt integrerar både det eteriska kvaliteten av havet och den tröstande närvaron av fyren. Interaktionen av flödande linjer skapar en rytmisk rörelse som leder åskådarens ögon genom duken, mot horisonten där solen tycks hänga i en skymning av himmel. Munch använder djärva, breda penseldrag som skildrar både vatten och himmel med en blandning av intensitet och lugn, vilket ger en känslomässig djup som ekar hos betraktaren.

Färgpaletten, som domineras av svarta, vita och subtila gråa toner, förhöjer kontrasten mellan ljus och skugga, vilket antyder den flyktiga naturen av dag och natt. Varje penseldrag tycks pulsera av känslor, likt tidvattnet som flödar, framkallar en eftertänksam atmosfär som dröjer kvar i sinnet länge efter att blicken avviker. Den historiska kontexten placerar detta verk inom ramen av post-impressionismen, där konstnärer som Munch tryckte gränserna för att utforska inte bara den fysiska världen, utan även de känslomässiga landskapen inom oss. Detta verk står ut i Munchs samlingar, inte bara för sin visuella dragningskraft – utan även som en spegelbild av ensamhetens och existentiella funderingars komplexitet.