Scenen vecklar ut sig framför oss som en dröm om solkyssta fält och trädens mjuka svajande. Konstnären fångar ett ögonblick av stilla kontemplation; en figur står nära en öppen grind, en mörk hund vid sina fötter, som om han tvekar mellan den inre och den yttre världen. Landskapet är levande med en pulserande, nästan elektrisk energi. Gräsets och lövens gröna och gula färger sticker ut, i kontrast till himlens azurblå, prickad av fluffiga moln.

Penseldragen dansar över duken och ger intryck av rörelse och ljus - de höga, smala träden till vänster tycks sträcka sig mot himlen. Kompositionen är enkel men kraftfull: grinden leder blicken in i djupet av fältet, mot en avlägsen horisont där ljuset glimmar. Man kan nästan känna solens värme och höra vindens viskning. En känsla av stillhet genomsyrar; det är en värld för sig, ett ögonblick av stillhet upphängd i tiden. Användningen av färg och teknik framkallar en känsla av både frid och mystik, en perfekt syntes av det observerade och det föreställda.