I denna fängslande scen fångar konstnären Montmartre medan det badar i den varma omfamningen av ett svagnande ljus; tonerna är mjuka men vibrerande, som smälter samman med varandra utan ansträngning. Byggnaderna framträder försiktigt från duken som viskningar från en svunnen tid, deras konturer är suddiga och framkallar en känsla av nostalgi. Solen hänger lågt på himlen, en lysande kula som kastar ett gyllene sken över taken, och väcker tankar om lata eftermiddagar som spenderats på ett livligt hörn i Paris.

Det känslomässiga vikten av landskapet är påtagligt; man kan inte undvika att känna en förbindelse med den lugna skönheten av ögonblick som stannat i tiden. Den frodiga grönskan i förgrunden ramverkar utsikten, vilket mjukar upp de hårdare linjerna av mänskliga skapelser. Renoirs teknik är en balett av penseldrag—sprudlande och livfull—som ger duken en känsla av rörelse, som om själva scenen andades, och bjuder in observatörer att förlora sig i dess varma, fängslande omfamning.