Detta verk fångar den fridfulla skönheten av ett traditionellt kloster i Sikkim, med en unik arkitektur som förenar stönelement och trä; det branta taket antyder regionalt hantverk. Färgerna är mjuka men levande—jordens toner av stenen kontras­tar försiktigt med det varma röda av träväggarna, vilket skapar en harmonisk närvaro i landskapet. Målarens textur antyder en taktil kvalitet, nästan som att den tillå­tar betraktaren att känna den kalla stenen och det grova halmen från taket. I bakgrunden finns avlägsna berg, suddiga och dimmiga, som berikar scenen med djup. Den frodiga grönskan runt strukturen bidrar till en känsla av lugn och ro, vilket inbjuder till eftertänksamhet om det monastiska livet. Vid en närmare titt kan man se en figur, kanske en munk, klädd i dämpade färger som smälter in i miljön; den här figuren drar ögonen åt sig mot målningens berättelse, och skapar en kontemplativ atmosfär.

Kompositionen är mästerligt balanserad, där klostret visas som ett fokus medan ögonen leds genom naturens element—gräs och träd—som ramar in det. Vereshchagins begåvade användning av ljus och skugga ger verket en fängslande atmosfär, och ökar känslan av ensamhet. Den emotionella påverkan är djup; det finns en aura av mysterium kring klostret, ett tillhåll som ligger inbäddat i den omgivande naturen, som väcker en längtan efter fred och introspektion. Historiskt sett speglar sådana framställningar av östliga strukturer av västerländska konstnärer en fascina­ tion för avlägsna kulturer, vilket gör detta verk till en värdefull del av Vereshchagins arbete, som ofta strävade efter att bygga broar över kulturella klyftor genom konsten.