Duken andas med de varma nyanserna av en sen eftermiddag; ett fält badat i gyllene ljus sträcker sig mot horisonten, subtilt antytt av ett blått band. Ovanför reser sig en samling smala träd, deras stammar en delikat blandning av blått och grönt, som sträcker sig mot himlen. Konstnären har använt ett lösare penseldrag och ger en känsla av rörelse, en mild vaggning i vinden, som om betraktaren stod precis där och kände solens värme. En ensam figur, nästan en silhuett, böjer sig över höet och ger scenen en berättande touch.

Färgerna i sig är en symfoni; de gröna fälten ekon av trädens grönska; de rosa och orange dansar och reflekterar ljuset. Charmet med detta verk ligger i dess enkelhet, dess firande av det vardagliga och påminner oss om den enkla skönheten runt omkring oss. Kompositionen leder ögat genom scenen och leder oss från förgrunden till bakgrunden. Det är ett lugnt, kontemplativt utrymme som erbjuder ett ögonblick av lugn, en välkommen flykt in i naturens famn.