I denna charmiga skildring strålar två flickor av en öm oskuld som är typisk för Renoirs verk, fångade i ett ögonblick av delad skratt. Flickan till vänster, prydd med en livlig röd hatt dekorerad med rosor, ser med kärlek på sin vän. Konstverket är fullt av rörelse; de mjuka penseldragen ger en känsla av värme, som om betraktaren nästan kan höra deras skratt blanda sig med suset från bladen i bakgrunden. Färgpaletten smälter harmoniskt samman—mjuka blå, strålande vita och subtila gula—som skapar en atmosfär av lugn och glädje. Det finns en lekfull utbyte mellan de två subjekten, förstärkt av deras hattar som symboliserar en ungdomlig exuberans, nästan utmanande betraktaren att delta i deras bekymmerslösa värld.

Kompositionen fokuserar på kopplingen mellan flickorna, som lutar sig mot varandra, vilket skapar en lättillgänglig intimitet som är inneboende i deras hållning. Varje penseldrag känns avsiktligt men ändå flödande, som om Renoir gav sig själv frihet i impasto-tekniken för att förstärka textur och djup. Detta verk, skapat 1910, passar vackert in i sammanhanget av impressionsmovemen, hyllande härligheten av vardagens ögonblick, samtidigt som det ekar med en emotionell djup som inbjuder betraktaren att minnas sina egna barndomsvänskaper. Renoir, genom sin mycket eleganta användning av färg och komposition, uttrycker effektivt en längtan efter ungdomens enkelhet och glädje och fångar ett flyktigt ögonblick som talar till hjärtat.