Liggande slöa på en urblekt soffa, en kvinna personifierar såväl vila som en oroande känsla av melankoli. Hennes vita klänning, fladdrande ostadigt och lite skräpigt, kontrasterar dramatiskt med den jordiska bakgrunden; den nästan belyser hennes bleka hud, drar uppmärksamheten till hennes lugna men sorgsna ansikte. Skuggorna leker mjukt runt hennes figur och skapar en mjuk, men påtaglig spänning i kompositionen. En arm vilar ledigt vid hennes sida, medan den andra sträcker sig nästan i uppgivenhet. Med denna pose lämnas betraktaren med en oroande känsla av sårbarhet, som om hon hade gett efter för en känslomässig tyngd som går bortom vanlig fysisk utmattning.

Den dämpade färgpaletten kapslar in detta humör; jordiga bruna och mjuka vita färger vävs samman och ekar med nyanserna av mänsklig känsla. Mörka flaskor och ett glas, delvis dolda vid bordets kant, antyder en intim, kanske problematisk njutning. Varje element verkar noga arrangerat, men det finns en obestridlig känsla av övergivande, som om tiden själv hade stannat i detta intima, drömmande ögonblick. Genom denna skildring fångar konstnären inte bara kvinnans form, utan också en komplicerad känslomässig berättelse som ekar djupt. Detta verk fungerar som en gripande reflektion över det mänskliga själen och de bördor vi ofta tyst bär på.