Målningen fångar ett lugnt vinterlandskap, omslutet av en mjuk frost som förvandlar scenen till ett fridfullt paradis. I förgrunden finns en äng täckt av mjuka blå och vita nyanser, vilket skapar en etereal känsla av lugn; som om man nästan kunde höra friska luften. Nakna träd ramar in utsikten, deras grenar sträcker sig ut som ömtåliga fingrar som rör himlen. I mellanrummet framträder charmiga stugor och hus, deras ytor kyssta av solens strålar som har smält frosten, vilket inbjuder betraktaren att föreställa sig värmen inuti. Den dämpade paletten ger detaljerna en mjuk impressionistisk kvalitet, vilket gör att landskapet skimrar som om det fångas i en stund precis före gryningen.

Kompositionen leder ögat mjukt genom scenen, styrt av mjuka, böjda linjer som ger en känsla av rörelse och liv. Avsaknaden av skarpa detaljer möjliggör en intim reflektion; det verkar som om landskapet inte bara bär naturens närvaro, utan också viskar om de liv som finns därinne. Det finns en känslomässig värme som kopplas samman med en kall verklighet, vilket illustrerar Monets storhet i att ställa motsatser mot varandra. Historiens perspektiv gör detta verk till en spegel av den impressionistiska rörelsen som uppmuntrar betraktare att uppskatta flyktiga ögonblick av skönhet i naturen, och framhäver den lugna acceptansen av livets temporäritet och de enkla glädjeämnen som finns i den.