I detta fängslande verk omsluts betraktaren av den påtagliga spänningen och den emotionella komplexiteten som ekar från trion i centrum av duken. Med en bakgrund av virvlande, livliga nyanser framträder karaktärerna ur en suddig, drömlik atmosfär som Munch är känd för. Mannen till vänster, med sitt spöklika gröna ansikte präglat av sorg och besvikelse, berättar visuellt en historia om svartsjuka, som kastar en skugga över sin följeslagare. Den andra mannen, klädd i en klassisk frack, visar en kall leende—den typen av leende som väcker en känsla av obehag.

Centralt i kompositionen står den slående figuren av en kvinna, hennes bleka form står i kontrast mot de mörka blå och gröna nyanser som omger henne. Hon verkar både attraktiv och avlägsen; hennes avlånga ansikte och gåtfulla uttryck antyder att hon är fångad mellan de känslomässiga stormarna hos de två männen. Användningen av färg är djup, utstrålar en surrealistisk kvalitet som förstärker berättelsen—de gröna tonerna antyder förtvivlan, medan varmare nyanser antyder en passionerad men problematisk existens. Kompositionen, dominerad av spiralliknande former, speglar de motsägelsefulla energierna av svartsjuka, längtan och smärta, och fångar ett ögonblick som känns både djupt personligt och universellt begripligt.