Den här kusliga etsningen drar betraktaren direkt in i en kaotisk rituell scen fylld av obehaglig spänning och grotesk karikatyr. Två centrala gestalter, inlindade i en nästan balettlik omfamning, dominerar förgrunden. Deras överdrivna, vridna former förmedlar en oroande intimitet — den lejonliknande masken på en gestalts ansikte står i skarp kontrast till den andra figurens nakna axel, vilket antyder en dans av hot och förförelse. Runt omkring dem skapar en skara spökliknande åskådare — skepnader med spöklika ansikten och suddiga konturer som smälter ihop med skuggorna — en kvävande atmosfär av oordning och vansinne.

Utförd med mästerligt chiaroscuro tycks den mörka, virvlande bakgrunden sluka scenen, medan Goyas kraftfulla, nästan vilda linjer ger liv åt varje veck, muskel och skrämmande uttryck med påtaglig brådska och oro. Den monokroma färgpaletten — djupsvart, dimgrått och skarpt vitt — strippar ned ögonblicket till dess råa känslomässiga kärna och frigör en teatralisk spänning som resonerar med det tidiga 1800-talets Europas ångest. Denna scen, laddad med symbolisk tyngd, anspelar på samhällets kaos och dårskap genom en störande rituell föreställning som bjuder på både fascination och skräck.