I det här slående konstverket avbildas en figur sittande i en stol, som till synes är avslappnad men ändå utstrålar en viss distans som väcker nyfikenhet hos betraktaren; de livfulla färgerna omger kompositionen, främst dominerad av djärva röda, gröna och blå färger. Bakgrunden är fylld av geometriska former som antyder en abstrakt miljö, medan figuren själv—klädd i formell dräkt—sitter avslappnat men med självförtroende. Munchs användning av uttrycksfulla penseldrag ger en slöja av oro till scenen, som får en att känna spänningen som står i kontrast till den sittande subjektets lugna utseende. Det finns en viss fascination i färgvalet—varje nyans pulserar med känslor, vilket möjligen återspeglar de komplexa delarna av den mänskliga tillvaron eller den psykologiska djupet typiska för Munchs verk. Sättet på vilket färgerna dansar över duken återspeglar subjektets inre värld, vilket antyder att det finns mer under ytan av denna sammansatta yttre. Det rika visuella språket väcker djupa känslor och lämnar betraktaren att undra vilka tankar som döljer sig bakom detta suddiga ansikte.

När man överväger det historiska sammanhanget för verket, skapades det 1939—en tid då konstvärlden kämpade med modernismen och konsekvenserna av första världskriget. Munch, som balanserade mellan abstraktion och figurativism, fångar essensen av den moderna kampen, sammanfattar spänningen mellan individuell erfarenhet och bredare samhällelig oro. Denna målning står som ett vittnesbörd om hans konstnärliga utveckling och hans fortsatta utforskning av psykologiska teman, liksom den belyser den mänskliga andens sökande efter identitet och uttryck i en överväldigande situation.