I denna strama komposition sträcker en figur, som till synes trotsar gravitationen, sina armar över en tät massa människor. Scenen utspelar sig med teatralisk intensitet, som en lina på stupets kant, på randen av... vad? Konstnärens skickliga användning av ljus och skugga förstärker dramat, vilket skapar en känsla av föraning; motivet svävar i luften, med en byggnad i bakgrunden som tycks vara en struktur för förvaring.

Folkmassan nedanför är en sjudande massa ansikten, var och en en liten spegel som reflekterar den övergripande oron. Detta verk resonerar med en rå, nästan våldsam energi, ett bevis på konstnärens förmåga att fånga det mänskliga tillståndet i turbulenta tider. De fina linjerna som skapar figurerna visar etsningstekniken, och de tonala variationerna tillför djup.

Verket tycks vara en kommentar till instabilitet. Spänningen är påtaglig, ett visuellt eko av tidens politiska och sociala ångest.