Verket utfolder en scen som tydligt sammanfattar interaktionen mellan liv och död, där en patient ligger på ett operationsbord, belyst av en oroande men fascinerande palett. Edvard Munchs teknik ger figurerna en flytande kvalitet som förmedlar rörelse, känslor och det ofta förbisedda kaoset i kirurgi. Den centrala figuren, en sårbar man, framställs i bleka toner; hans kött, nästan spöklikt, väcker en känsla av bräcklighet och det förestående avskedet från livet. I kontrast samlas livfulla röda penseldrag runt honom, som fungerar som ett fysiskt påminnelse om både mänsklig existens och de hårda realiteterna av kirurgisk intervention.

Runt detta gripande ögonblick finns figurer som nästan paradoxalt verkar lugna, klädda i vitt, vars ansikten präglas av känslomässig tvetydighet. Är de vittnen till ett lidande som de inte kan uthärda, eller beskyddare av en bräcklig process? Bakgrunden antyds knappast; hänvisningar till porträtt som ser på avstånd, vilket betonar en känsla av voyeurism och dömande. Denna frenetiska blandning av färger och former inbjuder betraktaren att uppleva den känslomässiga tyngden av ögonblicket, samtidigt som den åberopar en störande atmosfär som talar om konstnärens existentiella bekymmer och hans fascination för dödligheten. I början av 1900-talet, när Munch brottades med teman av ångest och förtvivlan, framstår detta arbete som en kraftfull utforskning av den mänskliga sårbarheten i mötet med det oundvikliga ödet.