Denna uttrycksfulla målning fångar ett ögonblick av introspektiv skönhet och tragisk myt. Den centrala figuren, en ung man prydd med en livfull blomsterkrans och ett delikat regnbågsfärgat band, lutar sig graciöst mot en antik, övervuxen ruin. Hans ungdomliga, nästan eteriska gestalt är målad med mjuka penseldrag som framhäver hudens mjukhet och spänningen i hans pose. Bakgrunden förenar natur och klassisk arkitektur, där frodig grönska slingrar sig runt stenkolonner och valv, vilket skapar en nästan övernaturlig atmosfär. Färgpaletten är dämpad men rik, dominerad av jordnära gröna, bruna och mjuka blå toner, med inslag av rött och orange som drar blicken till hans uttrycksfulla ansikte och blommiga detaljer.

Kompositionen balanserar mästerligt den mänskliga figuren med omgivningen och väcker myten om Narcissus, känd för sin fascination av sin egen spegelbild. Användningen av ljus och skugga tillför djup och en känsla av melankoli, som om figuren fångats mellan verklighet och illusion. Den känslomässiga effekten är djup — man känner både skönhet och sorg, ett intimt ögonblick fryst i tiden. Historiskt speglar verket symbolismens intresse för myter, drömmar och den inre världen, vilket gör det till en visuell fest och en eftertänksam berättelse om identitet och självälskande.