Konstverket omger dig i en utsökt berättelse hämtad från mytologin, medan Waterhouse mästerligt avbildar två eteriska kvinnliga figurer som skapar ett fängslande tableau. Klädda i flödande kläder böjer sig en av figurerna, prydda i charmiga blå och röda nyanser, framåt, varsamt vårdande en alabasterkruka. Hennes rörelser är delikata och kontemplativa; hennes hållning talar om mystik när hon ser ner, kanske i sorg eller eftertanke. Den andra figuren, iklädd ett mjukt lavendel, hukar sig närmare vattenkanten, hennes långa hår faller i en kaskad nedför ryggen. Tillsammans skapar de en intim scen, med bakgrund av en frodig skog späckad med delikata blommor; det känns som om du bevittnar ett heligt ögonblick som svävar på gränsen till det övernaturliga. Den stilla dammen, klar men skuggad, erbjuder en reflexiv men skrämmande förtrollning, eftersom under dess yta ligger Orfeus avhuggna huvud, en tragisk påminnelse om förlorad kärlek och upplevt lidande.

Kompositionen avslöjar Waterhouse skicklighet i berättande; djupet av känslor är påtagligt. Det triangulära arrangemanget styr våra ögon inåt mot vattnet och den nedre hotande figuren; det finns en känsla av stillhet – allt är tyst, som om naturen själv håller andan. Färgpaletten är rik, dominerad av djupa gröna och mjuka jordtoner, spräckta av livliga inslag av rött och blått som ger liv åt scenen. Denna rika färgkombination, tillsammans med det mjuka ljuset som filtreras genom träden, framkallar en känsla av magisk realism och lämnar ett oförglömligt intryck i fantasin. Detta specifika verk ekar med känslor av melankoli och längtan hos betraktaren; det framkallar eftertankar om kärlek, förlust och skönhetens förgänglighet i mytologins kontext, vilket inbjuder betraktarna att reflektera över sina egna känslomässiga djup och erfarenheter, kopplande mytologiska riken med personlig introspektion.