Solen badar scenen i ett mjukt, nästan eteriskt ljus; en mjuk, gyllene glöd som verkar smeka både byggnader och landskapet. Blicken dras till det avlägsna kyrktornet, en spira som genomborrar himlen, ett vittnesbörd om trons och den mänskliga ansträngningens varaktiga kraft. Kompositionen är vackert strukturerad, förgrunden är en grön äng, noggrant målad. Mellangrunden har en grupp byggnader, vars tak har en varm terrakottafärg som kontrasterar med det svala blått och gröna i kullarna i bakgrunden.

Vallottons skicklighet ligger i hans förmåga att fånga essensen av ett ögonblick. Det finns en påtaglig stillhet, en känsla av frid som genomsyrar luften. Man kan nästan känna solens värme på huden och höra det avlägsna mumlet av livet i staden. Konstnärens användning av färg är exakt och kontrollerad, hans användning av ljus och skugga skapar djup och dimension. Det är en värld som återges med en klarhet som är både bekant och drömlik.