I detta fängslande verk sitter en ung kvinna graciöst på en solbelyst äng, omgiven av livfulla gröna och mjuka blommiga nyanser. Hennes hållning är avslappnad men ändå elegant, vilket antyder en stund av avkoppling i naturens famn. Texturen av gräset och vildblommorna, återgiven i snabba, livliga penseldrag, väcker en känsla av rörelse och liv; det verkar som om den milda brisen leker med hårlockarna och blombladen runt henne. Hennes uttryck är introspektivt—det finns en subtil melankolisk skönhet i hennes blick som inbjuder åskådarna att tränga in i hennes tankar, kanske funderande över skönhetens och existensens förgänglighet.

Kompositionen är vackert balanserad; kvinnans gestalt upptar förgrunden och drar blickarna till sig, medan den ljusa bakgrunden skapar en nästan drömlik atmosfär. Kontrasten mellan hennes mörka blus och den ljusa gröna bakgrunden förstärker hennes närvaro i landskapet. Van Goghs särskilda användning av färg—djärv men harmoniskt blandad—skapar en emotionell påverkan, väcker känslor av värme och nostalgi, som om tiden stannade ett ögonblick för att fånga denna stilla stund. Detta verk illustrerar inte bara Van Goghs mästerskap i färg och form, utan förkroppsligar också en djupt personlig koppling till naturen och speglar hans konstnärliga resa under denna tid.