Den vidsträckta utsträckningen av kvällshimlen dominerar duken, en dramatisk scen för dagens sista akt. Tunga, nästan dystra moln driver i det övre registret, deras former mjukas upp av det bleknande ljuset och konstnärens skickliga penseldrag. Färgpaletten är en studie i kontraster; djupa, nästan violetta blått möter de eldiga nyanserna av den nedgående solen. Det är en symfoni av ljus och skugga, av hotande mörker och de sista viskningarna av dagsljus.

Nedanför sträcker sig ett böljande landskap över horisonten, dess form definieras av de subtila variationerna i färgfälten. En spridning av träd sätter punkter på silhuetten, deras former är enkla men distinkta mot himlen. Konstnärens skickliga användning av ton och värde bidrar till att skapa en känsla av djup och atmosfärisk perspektiv, som drar betraktarens blick mot försvinningspunkten. Denna målning känns som ett ögonblick som suspenderats i tiden, en gripande fångst av naturens flyktiga skönhet, och den subtila färgförändringen framkallar en känsla av frid och melankoli.