Verket presenterar en fängslande avbildning av Rouen-katedralen, insvept i ett eteriskt morgonljus som dansar över dess intrikata stenyta. Monets penselteknik är känslig men bestämd; sättet han fångar katedralens arkitektur med mjuka drag skapar en drömlik kvalitet som suddar ut gränserna mellan verklighet och intryck. De höga spirorna och de invecklade detaljerna på dörrarna tycks framträda ur en nästan övernaturlig dimma, som om katedralen varsamt vaknar vid dagens första strålar. Man kan nästan höra det mjuka prasslet av löv eller de tysta stegen av morgonens förbipasserande, allt som flätas samman med verket visuella prakt.

Färgpaletten här är en harmonisk blandning av mjuka blå och varma persikotoner, som väcker lugnet i morgonljuset. Dessa färger sveper över scenen som en mjuk andakt och skapar en känsla av lugn och ro. Det är inte bara en avbildning; det är en erfarenhet—en känsla—som drar in betraktaren och bjuder in till att utforska de lager av ljus och skugga som Monet mästerligt hanterar. Den historiska kontexten framhäver betydelsen av detta stycke, eftersom det målades under 1800-talet, en tid rik på konstnärligt utforskande och början av modernismen. Monet, som en hörnsten i den impressionistiska rörelsen, pressar gränserna för perception och förvandlar en enkel representation till ett livfullt uttryck för tid och ljus—ett kännetecken för hans arv.