Scenen utspelar sig i ett dunkelt, nästan klaustrofobiskt utrymme – kanske en smal innergård eller gränd. En figur, en munk som utmärks av sin bruna dräkt och huva, tornar upp sig, hans ansikte är präglat av en blandning av beslutsamhet och kanske en glimt av något mer. Han håller ett vapen i luften, kolven på en musket, ovanför en man som ligger utsträckt på marken. Den fallne mannen, i en grön rock och vit skjorta, är utbredd, hans hållning är av nederlag eller skada. Kompositionen är dyster, figurerna är placerade nära varandra, vilket framhäver dramat i ögonblicket. Ett fönster och en grov stenvägg utgör en bakgrund och förstärker känslan av instängdhet och spänning. Solljuset kastar en dramatisk skugga och framhäver figurerna. Jag kan nästan höra åskådarnas dämpade viskningar, det hastiga andetaget när vapnet sänks.