Kompositionen avslöjar en slående självporträtt som förkroppsligar emotionellt kaos och sårbarhet. Konstnären står i centrum, en figur omgiven av skuggor, men upplyst av den varma, nästan kaotiska färgpalett som omger honom. Rika toner av bränt orange, djupblått och dämpad grönt flätas samman för att föreslå en obehaglig spänning; det är som om själva färgen kommunicerar oro och inre tumult. Det inre rummet som tornar upp bakom honom antyder en känsla av hemkänsla, men de förvridna möblerna och väggarna förmedlar en känsla av avskildhet från sin omgivning. Munchs måleriteknik är uttrycksfull med djärva penseldrag som skapar en dynamisk känsla av rörelse medan den också illustrerar ett djupare psykologiskt landskap. Den öppna skjortan visar på en bristande begränsning eller kanske en inbjudan att se djupare, en medvetenhet om den råa mänskligheten mitt i den existentiella kampen.

När vi ser på detta djupa verk känner vi omedelbart empati för subjektet. Munchs val att presentera sig själv på ett främmande sätt—händer som lyfter upp sin kappa, som om han förbereder sig för en konfrontation med betraktaren—ger verket en brådskande ärlighet. Detta självporträtt ekar med konstnärens erfarenheter av psykisk hälsa, som integreras med den bredare kontexten av ångest och alienation i det tidiga 20-talet. Munchs utforskning av dessa tunga teman överträffar tiden och inbjuder oss att reflektera över våra egna inre strider och de känslor som döljer sig under ytan av våra identiteter.