Konstverket kastar omedelbart betraktaren in i en scen av djup ödslighet. Huvudfiguren, insvept och höljd i skuggor, står som en stoisk vakt mot det framryckande mörkret. Det är en gestalt i sorg, kanske bedrövad, eller kanske resignerad inför den dystra verklighet som utspelar sig runt omkring dem. Konstnärens användning av skugga är mästerlig; den uppslukar bakgrunden och skapar en påtaglig känsla av klaustrofobi och förtvivlan. Detaljerna är få, nästan etsade snarare än målade, vilket förstärker känslan av råhet, av en blottad sanning. Kompositionen tvingar blicken mot figuren, vilket gör oss till vittnen till hennes ensamhet och hennes plats i denna sorgliga miljö. Man kan nästan höra tystnaden, tyngd av bördan av outtalad sorg.