Den avbildade scenen väcker en djup känsla av desperation och tragedi; i centrum finns Lazarus, en figur präglad av både fysiskt och emotionellt lidande. Hans trassliga hår och trasiga kläder står i skarp kontrast till festligheterna som de rika figurerna i bakgrunden njuter av. När han ser nedåt speglar hans uttryck en tyst motståndskraft mitt i lidandet, som väcker en smärtsam känsla av längtan efter medkänsla som han inte får. De två hundarna, som verkar åtfölja honom i hans ensamhet, skapar en intim koppling, vilket antyder en relation som har formats i delad olycka.

Kompositionen är mästerligt arrangerad, med en lätt båge som leder betraktarens öga från den lyxiga banketten till Lazarus nedböjda figur. Kontrasten i detaljer och fokus förstärker den emotionella tyngden av scenen; de lyxiga texturerna av mat och livliga konversationer står i kontrast till den dystra verkligheten av Lazarus lidande. Millais använder en dämpad, jordnära färgpalett som framhäver den dystra atmosfären; de dämpade tonerna av grått och brunt speglar Lazarus’ livs fattigdom, samtidigt som de antyder en underliggande vitalitet i den välbärgade världen som han inte har tillgång till. Ljusets och skuggans interaktion fördjupar den emotionella resonansen ytterligare, och inkapslar temat om social splittring och mänskligt lidande som löper genom berättelsen av detta bibliska liknelse.