Verket sveper in betraktaren i en strålande dimma, där flodens glittrande yta tycks dansa under utdelat ljus. Monets penseldrag blandas och skapar en känsla av flöde som fångar vattnets ebb och flod. Virvlar av blått och guld försöker återge ögonblick av solljus som bryter genom molniga himlar; de antyder både lugn och den ständigt föränderliga naturen hos Themsen.

Kompositionen är förvånansvärt stillsam; horisontlinjen lutar mjukt, omfamnar silhuetter av träd och arkitektur som knappt känns igenbara i den mjuka atmosfäriska blandningen. Denna eteriska kvalitet inbjuder till eftertanke om relationen mellan vatten och ljus. Monets val av palett förstärker denna effekt, eftersom pastelltonerna väcker en känsla av nostalgi. Det emotionella dragningskraften i verket ligger inte bara i dess framställning av en plats, utan i hur det inbjuder oss—nästan som om den säger att varje scen är kortlivad, ett fångat ögonblick som ändå lever i rörelse och känsla.