Detta fridfulla landskap omsluter betraktaren i skördens lugna arbete. Duken breder ut sig med svepande fält av gyllene hö, deras mjuka, flödande former är nästan taktila i solens varma sken. Nära mitten böjer sig en ensam gestalt ner i ett fridfullt slit; hennes blå klädsel kontrasterar försiktigt mot jordtonerna runt omkring. Bortom de livfulla fälten reser sig en ö i mörkgröna och bruna nyanser, en mystisk landmassa som inramar ett lugnt, vidsträckt hav under en dämpad himmel. Några segelbåtar driver lugnt i fjärran, vilket tillför en subtil dynamik till denna kontemplativa scen.

Gauguins penseldrag är tydligt breda och kurviga; färgpaletten rikligt lager-på-lager men nedtonad för att framkalla en känsla av naturlig harmoni snarare än färgstark prakt. Kompositionens milda vågor fångar landets och arbetets rytm, medan det slående samspelet mellan varma och kalla färger andas liv och intimitet i motivet. En känslomässig stillhet råder här — en nästan viskad hyllning till naturens cykler och människans uthållighet. Historiskt speglar verket Gauguins djupa engagemang för Bretoniens landsbygd i slutet av 1800-talet, där symbolism och postimpressionism förenas för att hylla det vardagliga arbetets lugna värdighet.