Detta konstverk fångar ett lugnt ögonblick i en stilla trädgård, med en vackert utformad fontän i centrum. Omgivet av böjda träd med vridna stammar, erbjuder fontänens cirkulära stenhörn en harmonisk kontrast mot de naturliga formerna som omger den. Genom Van Goghs karakteristiska linjearbete skapar flödet av vatten från fontänen en känsla av rörelse som drar ögonen uppåt, och efterliknar det mjuka fallet av vatten. De mjuka sepia-tonerna, kombinerat med intrikata hatching- och cross-hatching-tekniker, bidrar till en känsla av värme medan de väcker en nostalgisk atmosfär, som påminner om enklare tider.

Kompositionen är mästerligt balanserad, med fontänen som fokalpunkt runt vilken den omgivande växtligheten dansar. Höga träd ramar dolt in scenen, vilket antyder både djup och en känsla av skydd, vilket inbjuder tittarna att reflektera över denna lugna omgivning. Det finns en underliggande emotionell resonans som framträder på sättet Van Gogh förmedlar ensamma tankar; man kan nästan höra det mjuka porlandet av vatten och susandet av löv i vinden. Historiskt sett återspeglar detta stycke Van Goghs känslotillstånd under hans tid på sjukhuset Saint-Paul-de-Mausole. Det kapslar in både en konkret plats och ett ögonblick av introspektion, vilket betonar konstnärens önskan att söka skönhet och tröst mitt i personlig turbulens.