Denna fängslande scen utspelar sig vid en solbelyst brunn vid havet, där två kvinnor ägnar sig åt den tidlösa handlingen att hämta vatten. Konstnären använder en noggrann pointillistisk teknik, och skapar kompositionen med livfulla färgprickar som skimrar och smälter samman på avstånd, vilket framkallar en strålande och lugn atmosfär. De två kvinnorna poserar med ömsint grace – en lyfter hinken som är fäst vid brunnens talja, den andra lutar sig framåt med en grön behållare, båda klädda i kontrasterande men harmoniska nyanser av purpur, rött och jordtoner. Bakom dem slingrar sig en stig uppför kullen, där en tredje figur närmar sig med en korg, lätt skissad för att antyda avstånd och rörelse. Det azurblå havet glittrar med segelbåtar, och horisonten flyter mjukt ihop med mjuka kullar som balanserar den livfulla förgrunden.

Färgpaletten – dominerad av varma gula toner, gyllene sand och intensiva blå färger – inbjuder till en medelhavskänsla; pointillistiska prickar smälter visuellt samman och skapar glittrande ljuseffekter som ger en nästan taktil kvalitet av sol och havsbris. Emotionellt pulserar målningen av en tyst hemmarutin och fridfull vardag, samtidigt som den antyder en kontinuerlig berättelse om ett liv intimt knutet till naturen. Historiskt sett kommer detta verk från neoimpressionismens höjdpunkt, då konstnärer försökte fånga ljusets essens genom färgvetenskap snarare än breda penseldrag. Pointillistiken firas här och visar hur prickar förenas för att bilda slående levande och texturerade scener, vilket gör detta verk till ett viktigt vittnesbörd om både teknik och skönheten i vardagens stunder som blivit monumentala.