Verket utstrålar en känsla av rå emotion och introspektion, som är karaktäristiska för Van Goghs självporträtt. Figuren blickar ut från duken, prydd med en grå filthat som nästan smälter samman med bakgrundens nyanser—snurrande mönster av blått och grönt. Denna bakgrund skapar en nästan drömlik atmosfär, en virvel som omger subjektet, och antyder konstnärens turbulenta inre värld. Penseldragen här är särskilt uttrycksfulla; tjocka färgstråk snurrar utåt och skapar en rytm som fångar uppmärksamheten och drar åskådaren in i en dans av färg och rörelse.

Van Goghs självporträtt uppvisar en slående användning av färg, med djupa blå och mjuka gröna som vävs samman, vilket symboliserar både lugn och ångest. Figurens färger, huvudsakligen dämpade, kontrasterar livligt med den livliga bakgrunden och illustrerar dikotomin mellan den yttre världen och de inre strider som Van Gogh stod inför. Denna målning, skapad under en period där han sökte identitet och acceptans, fungerar både som en konstnärlig teknik och som en medel för känslomässig befrielse. Den ekar med en smärtsam känsla av ensamhet samtidigt som den skildrar en intensiv stolthet i självrepresentation.