Scenen utspelar sig med ett lugnt storsint sätt och skildrar ett skymningsspektakel över vattnet. Ett strålande band av flammande orange sträcker sig över horisonten, där solen sjunkit under kanten; ovanför är dystra moln målade i nyanser av djup indigo och dämpad grå, som återspeglar det avtagande ljuset. Vattnet nedanför speglar himlen, dess yta är en lugn vidsträckthet av svala blå toner och subtila gröna, vilket ger en lugn motvikt till den livfulla övre delen.

Till vänster fungerar ett träd som en naturlig ram, dess silhuett är en mörk närvaro mot det blekna ljuset, och på undersidan leder en mjuk gräsbevuxen sluttning med ett rustikt staket betraktarens blick. Kompositionen är enkel men djupt effektiv, med horisontens och vattnets horisontella linjer som skapar en känsla av lugn. Målningen framkallar en känsla av tyst kontemplation, ett ögonblick som hänger mellan dag och natt, där naturens storhet avslöjas i sin fullaste och mest fridfulla form.