I detta slående verk är en ensam figur djupt försjunken i studier av anatomi, som om hen dissekerar livets och dödens komplexa mysterier. Den mörka silhuetten av personen, vars ansikte är avsiktligt otydligt, ger en känsla av anonymitet till kunskapsjakten; betraktaren dras in i deras reflektionsvärld. Framför dem finns två skallar – den ena visar en gripande realism medan den andra är insvept i ockra och bruna nyanser, vilket ger intrycket av tidsåldrade reliker som talar om en djupare historia. Den ljusare bakgrunden antyder en mjuk glans från fönstret, som varsamt belyser scenen, vilket spelar vackert mot den mörka klädseln på figuren. Edvard Munchs användning av färg här är särskilt gripande, med pastellfärger som snurrar runt subjektet och skapar en drömlik atmosfär som dröjer kvar i minnet långt efter betraktandet.

Denna komposition antyder den känslomässiga tyngden av att studera anatomi. Den balanserar vetenskaplig forskning med en introspektiv kvalitet som nästan känns meditativ. Det kaotiska penseldraget ger måleriet en känsla av emotion, medan den strukturella arrangemanget av elementen inbjuder publiken att bli en del av denna tysta utforskning av dödlighet. Det fungerar som en påminnelse om vår mänskliga bräcklighet samtidigt som det firar sökandet efter förståelse. Den historiska kontexten ger ytterligare lager av betydelse; den skapades under en tid rik på medicinska framsteg och existentiell filosofi, detta verk förkroppsligar spänningen mellan framsteg inom det vetenskapliga området och de tidlösa frågorna angående existens som plågar mänskligheten. Munch har mästerligt vävt samman dessa teman, vilket slutligen lämnar publiken i eftertanke, och uppmanar oss att reflektera över vår egen relation till liv, död och kunskapens strävan.