Verket framhäver en figur som sitter i en avslappnad ställning, omsluten av lugna färger och virvlande penseldrag som påminner om stora delar av Edvard Muncks verk. Här finns dock en störande frånvaro, då ansiktet är otydligt, vilket antyder anonymitet eller en djupare koppling till universella teman kring isolering och sjukdom. Figurens klädsel—mörk och dyster—kontrasterar skarpt med de livliga, nästan flammande färgerna i bakgrunden av orange och gult, vilket framkallar en känsla av obehag och ekar tumultet i den spanska influensapandemin som hotade världen 1919.

Den sittande figuren, som står elegant men melankoliskt, fångar såväl existensens tyngd som sorgens vikt. Den runda sidostolen ger en känsla av hemlighet mitt i kaoset, medan de färgglada formerna som sprids ut på golvet tycks resonera med figurens inre plåga—eko från en värld som drabbats av en pandemi. Muncks karakteristiska teknik är uppenbar; penselverken är uttrycksfulla, nästan frenetiska, och fångar de känslomässiga tungorna som genomsyrar hela arbetet. Det talar volymer om konstnärens personliga strider och den delade mänskliga upplevelsen i en tid präglad av rädsla och osäkerhet.