Duken avslöjar en eterisk scen där en grupp ömtåliga, andra världsliga figurer—nymfer—fångas mitt i en dans på en skogsglänta. Atmosfären är dimmig och drömlik, badad i mjuka, dämpade toner av grönt, blått och jordiga bruna färger. Dessa spökliknande dansare, målade med flytande, graciösa penseldrag, rör sig i en harmonisk cirkel, deras flödande kläder virvlar med varje steg. Trädens bakgrund absorberar mycket av det diffusa ljuset och ger en mystisk aura, medan solen går ner vid horisonten bortom. Målningens subtila spel av ljus och skugga skapar ett poetiskt ögonblick, som väcker viskningar om gammal mytologi och naturens förtrollning, och bjuder in betraktaren att föreställa sig lövens prassel och avlägsna ljud av en avskild skogsfest.