En mörk, oroande scen utspelar sig framför oss, en titt in i en värld av skuggor och dolda ångest. Etsningen, strikt i sin monokroma palett, drar in dig med sina oroande figurer som samlats under en vidsträckt, stjärnklar himmel. Kompositionen är tät, med en massa sammanflätade kroppar, vilket skapar en känsla av klaustrofobi och obehag. Figurerna, återgivna med Goyas karakteristiska råhet, är förvridna, deras ansikten etsade med en blandning av rädsla, förväntan och resignation. En figur, större än de andra, pekar mot himlen, som om de kallar till en okänd destination eller bara gör en sista gest. De grova linjerna och de tunga skuggorna förstärker den känslomässiga effekten och förstärker verkets råa, instinktiva natur.