En kolossal figur dominerar kompositionen; en jätte, kanske, återgiven med skarpa linjer och subtila skuggor. Han sitter, hopkrupen och imponerande, med ryggen vänd, men kurvan på hans form antyder en enorm kraft och undertryckta känslor. Konstnärens ljusanvändning är mästerlig; det verkar stråla från en osynlig källa och lyser upp jättens gestalt mot en dyster, atmosfärisk bakgrund. Texturerna är grova, vilket antyder vikten av figuren och landskapet som verkar omfamna honom. Den delikata återgivningen av en halvmåne på himlen ger en melankolisk touch, en känsla av ensamhet.

Detta konstverk talar om isolering, om bördan av enorm styrka och kanske om mänsklighetens obetydlighet inför något som är mycket större än sig själv. Palettens enkelhet, den begränsade användningen av färg, förstärker dramat och koncentrerar betraktarens uppmärksamhet på figurens form och scenens känslomässiga inverkan.