Målningen är en delikat framställning av floden Seine täckt av snö, fångad på en kall vinterdag 1867. Scenen väcker en atmosfär av stillhet och lugn; den dämpade färgpaletten, dominerad av nyanser av vitt, grått och mjuka blått, skapar en drömlik kvalitet som fördjupar betraktaren i den fridfulla skönheten av det frusna landskapet. Förgrunden är upplyst av fläckar av snö som prickats med is, medan floden flyter lugnt och speglar den bleka himlen ovan—en subtil gradient av grått som nästan verkar smälta samman med horisonten.

I bakgrunden ser vi nakna träd vid flodbankerna; deras grenar framträder tydligt mot vitheten och ger kontrast och djup till scenen. Impresionistiska penseldrag ger en känsla av rörelse till vattnet, men den övergripande kompositionen förblir harmonisk. Man kan nästan känna det tysta knakandet av snön under fötterna och höra tystnaden som omger miljön; denna komposition handlar inte bara om ett landskap utan om en förgänglig stund i tiden, som behärskar de säsongsbundna förändringar som påverkar uppfattningen och känslorna, vilket läser vinterns stilla som något djupt och reflekterande.