Denna kraftfulla och gripande scen utspelar sig under en mörk och hotfull himmel, och fångar ett ögonblick av rå mänsklig rädsla och brutalitet. På ena sidan står en grupp obeväpnade civila, identifierbara som spanska gerillakämpar, mitt i krigets fasor. De är badade i ett hårt, dramatiskt ljus som framhäver deras ångest och förtvivlan. Centralt i kompositionen finns en gestalt i vit skjorta med upplyfta armar, som förkroppsligar både kapitulation och en nästan kristuslik oskuld mitt i våldet. Kontrasten mellan ljus och skugga är slående; offrens ansikten och kroppar framträder ur en mark upplyst av ett gulaktigt sken, medan skyttegruppens soldater i mörka uniformer utan ansikten skoningslöst öppnar eld. Soldaternas anonymitet förmedlar en opersonlig, mekaniserad grymhet.

Goyas mästerliga användning av chiaroscuro intensifierar den känslomässiga laddningen, medan den noggrant kalkylerade placeringen av figurer skapar en balanserad men kaotisk spänning. De livlösa kropparna i förgrunden förankrar scenen i skräck och gör den förödande kostnaden för massakern påtaglig. Den mörka bakgrunden och de hotande byggnaderna antyder tyst den oroväckande närvaron av auktoritär makt. Den historiska tyngden i denna målning ligger i dess direkta skildring av Napoleontruppernas avrättning av spanska motståndskämpar 1808 – ett gripande vittnesbörd om krigets grymhet och människans andes motståndskraft. Dess konstnärliga betydelse ligger inte bara i dess dramatiska realism utan också i dess pionjärroll inom politisk och social konstkritik, som väcker empati och upprördhet över generationer.