I detta fängslande verk från 1888 presenterar Van Gogh en lugn landskapsscen, och inbjuder åskådaren att kliva in i ett ögonblick som stannat i tiden; två stora höstackar står framträdande i förgrunden, deras texturerade ytor vackert avbildade i jordnära toner. Penseldragen är energiska men delikata, och förmedlar den taktila kvaliteten av hö samtidigt som det omgivande landskapet upplöses i en virvel av linjer och punkter, vilket avslöjar konstnärens unika sätt att fånga rörelse och ljus. De suddiga konturerna av avlägsna hus och en person som arbetar på fältet lägger till djup och liv till kompositionen, och förankrar den i den romantiska charmen av landsbygdsliv.

Färg spelar en betydande roll här, eftersom en varm sepia-liknande palett badar verket i ett mjukt sken; variationerna av brunt och ockra väcker känslor av värme och nostalgi. Man kan nästan höra det tysta suset av vete och känna en lätt bris; det är en enkel men djup skildring av lyckan i det lantliga livet. Van Gogh, under denna period i Arles, fann enorm inspiration i landskapen runtomkring sig, och markerade en tid av kreativitet och färgforskning. Den känslomässiga påverkan av detta verk, med sin subtila men kraftfulla bildspråk, speglar en konstnär som kämpar med sitt inre tumult medan han söker tröst i naturen. Detta verk är inte bara en visuell representation utan en inbjudan att uppleva landsbygdens lugn, vilket gör det till en betydande del i utforskningen av Van Goghs konstnärliga resa.