Denna ömsinta scen fångar en kvinna och ett barn vid en brunn, omslutna av det mjuka, fläckiga ljus som är kännetecknande för impressionismen. Konstnären använder försiktiga, prickiga penseldrag som skapar en skimrande textur, nästan vibrerande av liv. Kvinnan sitter lugnt, klädd i en randig blus och en blå kjol, hennes hatt skuggar försiktigt hennes ansikte; hon verkar försjunken i ett stilla ögonblick av vila. Mittemot henne står barnet i en lös blå klänning, dess hållning antyder nyfikenhet eller kanske en blyg växling. Den frodiga grönskan runt dem, prickad med små blommor och inramad av rustika hus i bakgrunden, ger en fridfull landsbygdskänsla. Den dämpade, jordnära färgpaletten med inslag av blått och grönt inbjuder till ett lugnt, eftertänksamt sinnestillstånd, medan ljus- och skuggspel livar upp scenen med värme och intimitet.

Kompositionen är intim men öppen och drar in betraktaren i ett privat ögonblick från vardagslivet på landet. De lösa, rytmiska penseldragen antyder rörelse och liv bortom ramen, medan balansen mellan figur och miljö betonar harmonin mellan mänsklig närvaro och natur. Målad 1882 speglar verket konstnärens engagemang för att fånga landsbygdens enkelhet och värdighet i en tid av snabb industriell förändring. Stycket är ett betydande exempel på impressionistiska ideal—fokuserade på ljus, atmosfär och vardagliga ämnen—med en mjuk emotionell resonans som fortsätter att engagera betraktare idag.