Scenen utspelar sig med en nästan drömlik kvalitet, figurerna återges med en förenklad, men uttrycksfull elegans. Själva figurerna – kvinnor med bronsfärgad hy – dominerar utrymmet. Penseldragen verkar dansa över duken, med en rytmisk energi som drar ögat från en form till en annan och harmoniserar färgerna. Kompositionen är mästerlig, placeringen av varje kvinna, varje element, känns både avsiktlig och intuitiv. Den livfulla paletten, dominerad av jordnära röda och gröna, bidrar till den exotiska atmosfären. Det är en egen värld, en sorts visuell dikt, som berättar en historia bortom orden, ett vittnesbörd om Gauguins förmåga att fånga essensen av hans tahitiska erfarenhet. Färgerna sjunger i ljuset, en symfoni av sinnena. Det är den tysta intensiteten i detta ögonblick som består.